Vilket också betyder internationella kvinnodagen. Jag har hittills inte gjort något speciellt denna dag. Utom att ha läst en hel del inlägg från andra mer engagerade och starka kvinnor. Och känt mig lite dålig (igen) för att jag inte uppbådar mer energi. Eller ens ilska. Ofta känner jag mig mest trött. För att samma saker “diskuteras” om och om igen. För att det inte blir speciellt mycket förändring. För att jag fortfarande förväntas vara och göra på vissa sätt BARA för att jag föddes med snippa. För att mitt barn kommer förväntas vara och göra på vissa sätt bara för att han föddes med snopp. Det sista gör mig nog mest matt. För det känns liksom som om det inte spelar någon roll vad jag gör/kommer att göra här hemma för att visa honom att man får vara som man vill. Gilla vad man vill. Gilla VEM man vill (och vara kompis med vem man vill dessutom). Samhället kommer ändå att tala om för honom hur han ska vara och göra. Och den rollen är väldigt snäv idag. Snävare än min roll faktiskt, för att det är ju lite “häftigt” att vara pojkflicka. För att vara något med Kill-epitet är ju så mycket “bättre” än något med Tjej-epitet.
Så vad ska man egentligen göra med den här dagen, när den mest får mig att känna mig lite extra uppgiven? Jag bjuder i alla fall på en länk som en mer engagerad bekant delade på facebook idag. –> HÄR. Jag försöker med det mesta av de första punkterna redan idag, men ska försöka jobba ännu mer för att mitt barn inte ska känna att han behöver passa in i en smal mall om han inte vill. För något måste man ju göra. Och någonstans måste man ju börja.
tufflanbloggen 