Träning(shets)en efter en förlossning

Gravid och dan som jag är, tillsammans med en vår och försommar bestående av upprepade förkylningar, blir det inte mycket till träning. Men tankarna på träning finns där ändå. Jag har bland annat tänkt ganska mycket på träningen efter den stundande (nåja, 13 veckor kvar, give or take) förlossningen. Om hur jag agerade förra gången och om hur jag tänker göra denna gång.

Visst hade jag ett eget sug att komma igång med träningen igen efter min förra (och hittils enda) graviditet och förlossning. Jag kan även nu få det där suget efter att ta ut mig helt och fullt. Total flåsandning och mjölksyra sprutande ur öronen liksom. MEN jag umgicks även mycket med andra tränande, nyblivna mammor. Kvinnor med olika svåra (eller lätta) förlossningar. Kvinnor med helt olika förutsättningar och förmåga att komma igång igen (eller hålla igång under graviditeten för den delen). Kvinnor som DESSUTOM fött barn 1-6 månader INNAN mig. Ändå hade jag svårt att inte jämföra mig med dessa.

Jag tyckte att jag låg ljusår bakom dem i min “comeback”. De sprang intervaller på barnvagnsträffarna medans jag kissade på mig så snart jag tog ett löpsteg (eller egentligen ffa när jag saktade in). De planerade in Ironmans och Marathons andra diverse lopp och jag försökte kämpa på med det jag kunde, cyklade en del och gymmade. Och kände mig mest stressad.

I backspegeln så kan jag inte fatta hur jag kunde tycka  att det tog lång tid att komma i form. Listan nedan kan säkert göra andra stressade istället. Läs i så fall bara nästa stycke. 7 månader efter förlossningen genomförde jag ett Swimrun-lopp. Visserligen i snigelfart, men ändå. 10 månader efter förlossningen sprang jag ett halvmarathon. På personbästa. 20 månader efter förlossningen genomförde jag en IronMan-triathlon.

IMG_2393

Bäbisgos innan Swim-run start. Jag var betydligt nervösare än jag ser ut.

 

Men. Jag kan även undra om jag (min kropp) var redo för alla mina framsteg. Minns att jag gymmat med vikter ett bra tag, när jag en dag ÄNTLIGEN kände att jag faktiskt hade bålstyrkan och kontrollen att utföra övningarna som jag borde. Att kroppen faktiskt hängde med. Urinläckage vid löpning drogs jag med hela tiden (förutom efter 9-18 mils cykel faktiskt!), och det har ju inte blivit bättre genom en ny graviditet kan man säga. Minns även att det tog över ett år innan jag kände igen min kropp igen, på riktigt. Då hade jag kört på ganska tufft…

Vad vill jag nu ha sagt med detta? Man ska verkligen ta det i sin EGEN takt. Inte din kompis, eller den du följer på instagram eller vem det nu är. Det kan vara svårt första gången, men försöka känna av din kropp. Känns det bra? Men kör på då! Jag tror säkert att man kan klara rätt stora påfrestningar nära inpå en graviditet. Med rätt förutsättningar och rätt uppbyggande övningar. Känns det inte bra? Backa då, ta det i din egen takt! Knip, gör mammamage-övningar och gå promenader ett tag till. Styrka med kroppsvikt kanske? När man får tiden och lusten. För man har ju faktiskt ett litet knyte att njuta av också. Och i mitt fall även en större plutt som jag vill hänga med.

Den här gången ska jag njuta maximalt av bäbistiden. Använda träningen till den energigivande egentid jag vet att jag kommer behöva. Öka i lugn takt och försöka att inte snegla på andra. Loppen finns ju kvar. Barnen blir äldre. Och vi kvinnor blir ju bara segare med åren. Eller?

Tagged , , ,

Lite pladder som bryter tystnaden

Jag brukar inte vara så bra på att hålla tyst. Tycker liksom det blir obekvämt när det är tyst för länge. Ingen säger något. Jag skruvar på mig. Också börjar jag snattra. Ganska ofta om något oviktigt då. Nu har det varit sådär pinsamt tyst på bloggen igen. Och jag kan inte låta bli att skriva några rader. Även om jag inte har så mycket vettigt att komma med. Om det någonsin varit så.

En av anledningarna till tystnaden kan vara att mina ambitiösa träningsplaner (minns ni Göteborgsvarvet sub 2h? Vätternrundan sub10? Halv IronMan i Jönköping?) liksom gick upp i rök. Anledningen är egentligen jättekul, då den stavas B Ä B I S! O (aka skruttas, eller skrutt-plutten, som han bestämt hävdar att han inte heter) ska bli storebror! Över en natt (typ) gick jag från grisiga intervaller på cykel och i löpspåret till myscykling och gymmande. Och en drastisk minskning på träningen såklart. Först fanns inte orken (hello gravidtrötthet från helvetet) och sedan så kom det massor emellan. Som husletande (Hemnets statistik måste ha skjutit i höjden mellan januari och april p.g.a idogt bevakande), jobb (ett stort manus som var tvunget att omarbetas och deadline var 4 veckor, hua) och resor. Livet alltså.

Nu har vi hittat ett hus. Eller hittat är helt fel ord. Vi budade och betalade massor för ett hus som både var mindre och låg längre från stan än vi tänkt. Men som ändå passar oss perfekt.

Manuset är omarbetat och inskickat. Och vi har några veckor utan resor framför oss. Så nu är det väl dags att ta tag i träningen igen då, och inte ha en massa ursäkter. Jag vet ju att jag mår så mycket bättre då. Att jag blir piggare och starkare. Och det kan ju behövas inför utmaningarna som tvåbarnsförälder (detta kommer jag nog vrida och vända på framöver).

Så nu tummar vi på det! Minst två träningspass denna vecka. Också dröjer det inte nästan två månader till nästa blogginlägg!

Tagged , , ,

Min träningsbakgrund

Det har varit tyst lite väl länge här nu. Livet snurrar på, kanske inte fortare än vanligt, men tillräckligt fort för att jag inte ska få tid eller ro att skriva ner de tankar som far genom huvudet. För tankar får jag hela tiden. Och en önskan om att formulera några av dem. Men den här bloggen ska ju inte vara något som känns som ett “krav” utan en plats där jag skriver av mig när jag får lust OCH tid.

Det här inlägget har tydligen varit ett utkast en VÄLDIGT lång tid. Det var ett tag sedan jag sprang intervaller med “det vanliga gänget” kan man säga. Men mer om det i ett annat inlägg. Men men, jag tycket ändå det är värt att få ut och jag orkar inte riktigt skriva om detd. 

Hursom, i veckan när jag som vanligt sprang intervaller med mitt lilla gäng (vi är tre stycken som kämpar nere runt Lindomeån varje onsdag eller torsdag) så pratade vi om träningsbakgrund. Och jag fick såklart frågan vad jag gjorde när jag var liten. Återigen kom jag på det där med att jag inte har någon tränings/tävlingsbakgrund. Jag red ganska länge, men inte på någon hög nivå och jag åkte lite skidor/snowboard på vintern. Thats it. Många som “kommer igång” på senare år har ofta en bakgrund som idrottare när det var yngre. Jag har inget sådan och är väl beviset på att det faktiskt går att börja helt på gamla dar och ända ta sig i mål på en Ironman. Vägen dit har inte varit spikrak, och idag tänkte jag dela med mig av den.

Som många andra var jag hästtjej när jag var liten. Red på ridskola och hade sköthäst ibland. Spelade väl lite fotboll på mellanstadiet men var alltid bland de sämsta på både bollsporter och annat. På högstadiet fick jag en gammal baskettränare till gympalärare. En förkärlek till bollsporter, i kombination med att jag var mobbad och nästan aldrig fick en passning, gjorde ju inte att jag blev bättre och mitt första betyg i gympa blev en tvåa. En TVÅA! Detta blev sedan en trea som blev VG i gymnasiet, men det har liksom hängt med mig. Att jag är dålig på idrott. Punkt. Idrott för mig då var 1) bollsporter 2) friidrott 3) orientering/längdskidor.

Hur går man då från att ha en tvåa i gympa, känna sig helt oduglig på all sport till att göra en Ironman? Det var ju inte riktigt så att jag gick från soffan till att träna tre grenar (+styrka) 7-10 timmar i veckan. Tack och lov. Under gymnasiet och den mesta av tiden på universitetet så tränade jag sådär lite lagom. Aerobics blev populärt. StepUp. Diverse skivstångspass. Sen tog Box/boxersise/bodycomat över som favoritpass. Jag sprang väl pliktskyldigast någon gång då och då.

Jag började springa lite mer, speciellt efter att ha träffat min nuvarande man. I samma veva bytte vi gym, blev stammisar på ett cirkelpass på söndagskvällar, och jag började känna att jag inte var helt värdelös på det där med att röra på sig. Framförallt fick jag fantastisk pepp av vår instruktör, som var helt säker på att jag hållt på med idrott tidigare, och här någonstans så tror jag att jag började våga tro på att jag kunde träna upp mig till att orka bra mycket mer än jag tidigare trott.

Två fantastiska vintrar med massor av snö ledde till ett oförklarligt sug efter att åka längdskidor. Jag hade liksom hatat det sedan jag släpades runt på gympan med felvallade skidor (Tänk bakhalt kombinerat med en decimeter snö som fastnar under skidorna. Jag tror tametusan det hände!). Jag fick  med mig två kollegor på tjejklassikern (har utvecklat en aversion mot tjejlopp, men mer om det en annan gång) och insåg mitt i att det inte alls var den utmaningen jag sökte och påbörjade en Svensk klassiker.

Helt plötsligt skulle jag cykla 30 mil!!! Då dög ju inte min vanliga tantcykel. Jag fick hjälp med racer-inköpet av den enda jag då kände som kunde sånt här, Jens. Och på köpet fick jag tips om Världens Bästa Klubb™, NocOut! Och NU börjar det hända saker! Jag träffar träningskompisar, lär mig cykla i klunga, åker på längdskidläger, lär mig tjusningen med att springa intervaller. Men inte minst börjar jag umgås med människor som gör helt GALNA saker. Som att cykla Paris-Brest-Paris. Som att simma Vidösternsimmet. Som att göra en Ironman! Och inte bara EN galning gjorde en Ironman. Jag var nere i Kalmar och hejade 2013 och blev både imponerad och inspirerad av alla duktiga klubbkompisar. Men jag tvivlade fortfarande på min förmåga att någonsin klara en själv. Och dessutom var jag gravid.

Men 2014 hände något. Medans jag satt hemma med en 8-månaders plutt så genomförde Ida och Lisa, två NocOut-vänner, Kalmar Ironman med bravur. Ida bara drygt ett år efter att hon fött sitt första barn dessutom. Det här var tjejer som jag tränat med, som jag faktiskt kunde jämföra mig med. I alla fall innan graviditet och sånt. Och helt plötsligt bestämde jag mig för att själv anmäla mig till 2015 års upplaga av Kalmar IM. Därefter började ett år av träning, lyssna på kroppen, ändra sin träning, bli sjuk, träna igen, tvivla på sig själv, träna mer… och så vidare. Tills jag den 15:e augusti 2015 faktiskt stod på startlinjen och 13 timmar och 25 minuter senare även går i mål på en Ironman! Fortfarande en helt fantastiskt, rysningsframkallande och lite overklig känsla!

Jag vet kanske inte vad jag vill säga med det här inlägget egentligen. Bara att man behöver inte ha den där superaktiva idrottsbakgrunden och inte heller den där superkapaciteten för att genomföra en ironman. Man måste dock ha ett jävlaranamma, och en stor dos envishet. Och det är nog väldigt klokt att bygga upp sin kropp under några år innan. Inte så mycket för själva tävlingen, men träningen innan kräver en del.

Tagged , ,

Åttonde mars

Vilket också betyder internationella kvinnodagen. Jag har hittills inte gjort något speciellt  denna dag. Utom att ha läst en hel del inlägg från andra mer engagerade och starka kvinnor. Och känt mig lite dålig (igen) för att jag inte uppbådar mer energi. Eller ens ilska. Ofta känner jag mig mest trött. För att samma saker “diskuteras” om och om igen. För att det inte blir speciellt mycket förändring. För att jag fortfarande förväntas vara och göra på vissa sätt BARA för att jag föddes med snippa. För att mitt barn kommer förväntas vara och göra på vissa sätt bara för att han föddes med snopp. Det sista gör mig nog mest matt. För det känns liksom som om det inte spelar någon roll vad jag gör/kommer att göra här hemma för att visa honom att man får vara som man vill. Gilla vad man vill. Gilla VEM man vill (och vara kompis med vem man vill dessutom). Samhället kommer ändå att tala om för honom hur han ska vara och göra. Och den rollen är väldigt snäv idag. Snävare än min roll faktiskt, för att det är ju lite “häftigt” att vara pojkflicka. För att vara något med Kill-epitet är ju så mycket “bättre” än något med Tjej-epitet.

Så vad ska man egentligen göra med den här dagen, när den mest får mig att känna mig lite extra uppgiven? Jag bjuder i alla fall på en länk som en mer engagerad bekant delade på facebook idag. –> HÄR. Jag försöker med det mesta av de första punkterna redan idag, men ska försöka jobba ännu mer för att mitt barn inte ska känna att han behöver passa in i en smal mall om han inte vill. För något måste man ju göra. Och någonstans måste man ju börja.

Tagged ,

Bänkpressutmaningen avklarad!

… och en ny är formulerad.

För en massa år sedan (säkert tre eller så) blev jag inspirerad av en träningskompis (hon satte även ihop ett styrkeprogram till mig i samma veva) att sätta som mål att ta 70% av min kroppsvikt i bänkpress. Inte bara en repetition då, utan i alla fall 6-8 stycken. För vissa kanske det inte låter så mycket, för andra kanske det låter jobbigare. Vad vet jag. Det var i alla fall en utmaning som jag var tvungen att kämpa lite för, men det borde ändå vara görbart.

Vikten har pendlat både upp och ner under åren, och därmed vikten jag ska klara (och när jag blev gravid lade jag liksom ner det hela ett tag). Nu i höstas tyckte jag att det var dags att lägga i den där sista växeln och klara det. Ett tag efter min Ironman så räckte det med 42.5 kg, men jag klarade det inte då. Nu när jag lagt på mig vinterisoleringen* så krävdes det istället 45 kg för att stabilt komma upp i 70%.

Och så i måndags, utan att ha kört något styrkepass på ett tag, så tänkte att jag i alla fall kunde börja jobba på just 45 kg. Och när jag började köra så gick det lättare än jag trott. Lite väl lätt nästan, och jag fick ihop 8 reps på en gång! (Undrade ett tag om jag hade räknat fel på vikterna. Det skulle inte vara första gången i så fall.) Dessutom kunde jag köra några set till med 5-6 reps och helt plötsligt kändes lite väl lätt.

IMG_20160105_183532

Min bänkpress-stång. Och nej, jag räknade inte fel på vikten…

 

Jag borde väl vara jätteglad när jag nu nått ett mål som det tagit över tre år att klara, men känslan var liksom att jag kan bättre. Så nu siktar vi mot 100% av kroppsvikten! Vem är med mig???

*Egentligen skitdumt uttryck, då det jag alltid fryser mest om på vintern är rumpan och låren där jag har som mest “isolering”. 

Tagged , , ,

Återblick och framåtblick

Nu såhär under årets första dagar fylls TV och bloggar av årskrönikor över 2015, men även mål för det här nya året. Jag har haft en lugn och skönt jul- och nyårsledighet och att blogga har det inte blivit tid för, men väl för att tänka lite. Nu sitter jag här med ont i halsen och fick plötsligt lite extra tid för att få ner mina tankar på pränt.

Att toppa förra året träningsmässigt kan bli svårt. Jag har redan ältat min ironman-finish tillräckligt på olika ställen kan man tycka, så där blir det ingen tillbakablick just idag. Därefter gick det spikrakt neråt med träningen 2015. En planerad vila blev förlängd av en envis förkylning som sedan blev en generell motivationsdipp som höll i sig åtminstone in i oktober.

Jag har sakta tagit mig tillbaka till en anständig träningsnivå, men orkar inte vara lika disciplinerad som inför Kalmar IM. Men för att klara av nästa år mål så får jag nog ta tag i det här framöver.

Det som känns läskigast är Vätternrundan sub 10, men det kanske ger sig när våren kommer och jag får till pass med härliga medlemmar i Kungsbacka CK igen. Jag försöker ändå hålla igång med 1-2 trainerpass i veckan och alternerar ett av passen med jobbpendling eller annan utecykling. När det gäller simningen fick jag verkligen en kick av race-kursen jag gick i Simcoachens regi. Jag har ÄNTLIGEN blivit lite snabbare. Jag kan både simma snabbare intervaller och hålla på längre utan att tappa tekniken helt. Nu försöker jag hålla kvar formen tills nya kurser börjar i februari. Löpningen då? Jo, jag får väl oftast till mina två pass i veckan, där intervallpasset med “mitt” lilla gäng i Lindome är så himla kul. Men det känns som ett steg fram och två tillbaka när det gäller farten. Kanske borde jag satsa lite mer på bara löpning för att få någon utdelning, men det är ju så dags att komma på nu…

Skillnaden från förra “säsongen” är nog att jag inte har det där drivet att få till varje pass. Att  (i princip) varje pass är viktigt för att jag ska klara mitt mål. Så kändes det inför Kalmar, och med facit i hand så klarade jag det väldigt bra. Inför 2016 har jag bara mål som innefattar lopp (eller distanser) jag gjort tidigare. Visserligen med bättre tidsmål, men ändå. Jag har svårare att planera mina veckor inför detta, för jag vet inte riktigt vad som krävs. Jag har svårare att motivera mig till de där riktigt jobbiga/obekväma/tråkiga passen för jag vet inte riktigt vilka pass som jag verkligen behöver.

SÅ. Nu är det dags för lite förändring. Den första är i träningen. Mina träningsveckor ska bli mer planerade. Jag måste inte satsa på alla triathlongrenar hela tiden, men det ska finnas ett tänk. Kanske ta hjälp av ett löp-program för halvmaran och springa lite mer ett tag. Mer cykling när våren kommer och så får simningen stå tillbaka lite. Lite mer styrketräning ett par månader till och sedan så underhåller jag med core och lite annan hemmaträning framåt våren. Mer simning igen när man kan simma i öppet vatten. Utmana mig själv, testa något nytt eller bara något jag tycker är jobbigt. Några dagar med ont i halsen är ju alldeles perfekt för just träningsplanering.

Det andra jag ska ta tag i är maten. Den senaste tiden har jag inte ätit som jag egentligen vill. Det har blivit alldeles för mycket snacks och fika. Jag ska börja planera för att få i mig bättre mellanmål, äta mer grönsaker och sedan verkligen njuta just fika/choklad etc när jag väl äter det. Det har inte något med vikten att göra. Faktiskt. Det sköter liksom 4-timmars distanspass på cykeln ändå. Men jag vill känna mig nyttigare och få bort ett sötsug som bara eskalerat under julmånaden. Det borde ju ha lite positiv effekt på träningen också kan man tycka.

Så. Nu börjar vi 2016!

Tagged , , ,

Plötsligt händer det!

Mitt självförtroende när det gäller löpning har varit stukat ett bra tag. Det gäller framförallt lite längre distanser, eller kanske egentligen “grundfarten” där jag känner att jag står och stampar. När jag springer intervaller håller jag OK fart, men då får jag ju vila en hel del också. Visserligen gjorde jag ett hyfsat millopp på Göteborgsvarvets seedningslopp i Mölndal tidigare i höstas, men annars har det känns segt som sirap. Innan Kalmar skyllde jag på att jag alltid var “nertränad” men nu? När jag tränat sisådär 25% av vad jag gjorde ett tag i våras? Då har jag inga ursäkter alls.

Men så plötsligt händer det! När man minst anar det faktiskt. En mörk och sen söndagskväll. Efter en vecka mer fler pass genomförda än på mycket länge och därmed seg kropp. Efter en helg fylld med tapetsering och jobb. Förutsättningarna är ju sådär, helt klart. Men envis som jag är (hey, jag kan ju pricka alla veckans planerade pass om jag nu springer!) byter jag om, drar på mig skorna, pluggar in en efterlängtad podcast i öronen (Anna och Emil hos Maratonpodden, tips!) och trippar iväg. Jo, jag TRIPPAR faktiskt. Benen känns pigga. Pulsen håller sig i schack. Jag kan rulla på utför och behålla farten uppför. Huvudet är med mig och jag tar tillochmed en liten extrarunda för att det känns så bra. Väl hemma så landar jag på ett tempo som är väl godkänt. Men framförallt behåller jag KÄNSLAN. Känslan av att det känns lätt att springa. Och jag har blivit påmind hur det kan kännas när man LÄNGTAR efter att få springa.

Tagged , ,

Att det ska vara så svårt att simma…

Eh, var tog tiden vägen? För ett par veckor sedan var jag på jobbresa i USA. Jag hade en illusion om att jag skulle ha eoner av tid att skriva blogginlägg, när inte vardagens bestyr pockade på uppmärksamhet. Tji fick jag, för jag var super-busy, och prioriterade att träna i det fantastiskt fina hotellgymmet (med 18-m pool!) när det fanns en liten lucka i schemat. Nåja.

Vad har hänt på träningsfronten den senaste tiden då? Jag har haft (ytterligare?) en motivationsdipp som äntligen börjar avta. Och jag har simmat en hel del. Simmat riktigt dåligt om sanningen ska fram, och återigen tvivlat på att jag NÅGONSIN ska få någon sorts flyt (ha ha) i simningen. Simningen kommer verkligen inte naturligt för mig.

Jag gick en nybörjarkurs i crawl/frisim sommaren 2012, som följdes upp av en fortsättningskurs under hösten. Jag insåg väl ganska snabbt att jag inte var någon naturbegåvning, men kämpade på ändå. Jag har superkasst vattenläge, ålar mig fram i bassängen, och att kombinera det med en allmänt medioker konditions-kapacitet (återkommer om det framöver) gör ju inte saken bättre. Efter flytten till Göteborg 2014 så insåg jag att jag nog måste gå en kurs igen, för jag hade (surprise!) inte blivit en bättre simmare av att vila. Jag hade tur och hittade en TI (Total Immersion)-kurs hos Simcoachen, men fantastiska coach Ewa! Man kan ha mycket åsikter om TI, men för mig har det varit en  fantastisk metod för att hitta balans och vattenläge. Att inte sjunka när jag drar ner på takten och att kunna simma långt utan att bli superandfådd. De som förespråkar TI säger att farten kommer “av sig själv” när man får en bättre teknik och inte “slåss” mot vattnet. Jag tänkte mig såklart att “Hey, nu kommer jag simma 1000m på runt 20 minuter, bara sådär” (typ). Men så blev det såklart inte. Jag blev uthålligare, och klarade av de stora vågorna under simningen i Kalmar utan att gripas av panik eller känslor av att inte komma framåt. Men inte gick det fort.

Nu har jag gått ytterligare en kurs hos Simcoachen, med underrubriken “race” och den fantastiska grundaren Anna Karin som coach. Det är fortfarande lite TI-teknik i grunden, men mer fokus på att få upp farten och flåset (swim smooth som hon vill kalla det). Första gångerna kändes det toppen, och även om jag var bland de långsammaste i min grupp så kände jag att jag kom framåt. Kursen har varit baserad på att köra med tempo-trainer (TT), en liten manick som håller tiden åt en i bassängen, och jag har känt att jag klarat att hålla “mina” tider bra på läxorna vi fått mellan passen.

Så, glad i hågen bestämde jag mig för att göra ett test på 1000m och satte ett (trodde jag) enkelt mål att klara mig under 23 minuter. Har väl simmat på runt 25 innan. Men så tog det tvärstopp! Fick villa ett par gången i serien och hamnade på strax under 24. Och var superbesviken. Därefter simmade jag två sträckor för vårt Simma24-lag i helgen. 1600 meter x2, start varje hel timme (att det var galningar som körde hela dygnet vill jag inte ens tänka på). Återigen trodde jag att mina TT-tiden skulle vara lätta att hänga med i, men jag sackade efter på en gång. Blev frustrerad och stressad och spände mig. Simmade såklart ännu långsammare och kände mig urkass igen. Tillbaka på ruta ett igen typ. Lika bra att strunta i alla kurser, för det gör mig ju inte bättre alls.

Simcoachen. Simcoachen. Kanske kanske kan de göra mig lite snabbare

Jag tror jag har så svårt för simningen för att jag verkligen har SVÅRT för simning. Det kommer inte naturligt, jag har ingen brant utvecklingskurva, utan jag måste NÖTA. Jag är inte så van med det. Men det är väl bara att hålla i, tvinga iväg sig till bassängen och utmana sig själv.

Idag hade vi näst sista kurstillfället och då fick jag verkligen utmana mig. Ett galet pass där vi skulle köra 200m i maxfart. FEM gången. Jag var pirrig av nervositet innan. Ville egentligen inte. Hade nästan bestämt mig för att ge upp efter fyra. Men när man är där, med sina kurskompisar. Alla kämpar. Och man känner att man faktiskt kommer klara det utan att sjunka eller kräkas. Då känns det rätt gött efteråt. Om än lite skakigt. Så jag ger inte upp riktigt än. Någon dag kanske jag kommer känna mig snabb och bekväm i bassängen. Drömma kan man ju alltid.

Tagged , ,

Målen för nästa år

Det tog ett tag innan träningsglädjen infann sig igen efter Kalmar (ja, jag ska sluta tjata om Kalmar. Om ett tag, låt mig suga på den karamellen ett tag till!). En sisådär 6 veckor där jag varvade förkylningar med att känna mig omotiverad, alternativt seg och långsam. Sedan så kom energin plötsligt tillbaka! Ett intervallpass löpning kändes lätt och vips så var jag igång igen! Inte lika mycket som inför min Ironman (tur är väl det), men ändå ganska kontinuerlig träning.

Med träningslusten kom även suget på att bli bättre nästa år, jag vill ju bli snabbare både på simning, cykel och löpning. Det kanske hade varit smartare att satsa på en gren, men hey, allt är ju så kul! För att ha motivation till hösten och vinterns träning så har jag även gjort upp några mål för säsongen 2016. Det finns såklart även en tanke med de olika målen.

Efter att mest ha tränat upp min distans denna säsong, vill jag bli en snabbare löpare till nästa år. Jag har satt upp som mål att springa milen under 50 minuter (har gjort det en gång tidigare på bana, men jag vill klara det på ett 10-km lopp på asfalt också) och halvmaran under 2 timmar (egentligen vill jag nog springa ännu snabbare…). Status på milen är strax över 51 minuter, och halvmaran sprang jag på 2:03 i höstas. Det stora målet får bli Göteborgsvarvet i maj, och sedan så får jag planera in ett trevlig millopp.

Jag vill ju dessutom bli en starkare cyklist och jag känner nästan att jag är sämre tränad nu än inför Vätternrundan 2012. Då cyklade jag nästan inget under vintern, men gjorde inte så mycket annat under våren istället. Framför allt så utmanade jag mig och körde med snabba(re) cyklister. I år har jag mest kört själv, alternativt lett pass där jag känt mig bekväm med farten. Så inför nästa säsong blir det till att utmana mig själv och cykla med snabbare cyklister. Våga bli tokslut och bli avhängd. Och det stora målet blir att köra Vätternrundan på under 10 timmar!

Styrketräning är ju bra, föra att hålla för allt det andra. Jag gillar egentligen att styrketräna. Jag har lätt att bygga muskler och är rätt stark. Problemet är att det är svårare att ha konkreta mål i styrketräningen. Att kroppen håller framöver är inte alltid nog för mig. Så nu ska jag uppgradera en utmaning och damma av en annan! En utmaning jag haft länge är att ta 70% av min kroppsvikt i bänkpress. En sisådär 6-8 reps i alla fall. Jag känner att det är görbart nu, och så fort det faktiskt är gjort så blir nästa mål att ta 60 kg i bänkpress. Typ min kroppsvikt, som dock varierar en hel del. Det andra blir att ta upp målet 10 chins. Klarar typ 1-2 nu så det är en bit kvar. Detta borde vara motivation nog att ta mig iväg till gymmet, och väl där kör jag gärna på!

Och vad ska allt detta mynna ut i då? Jo, jag har även anmält mig till en halv Ironman i Jönköping nästa sommar! Fortfarande en lång tävling, men inte lika krävande träningsmässigt som en hel IM. Det är svårt att sätta ett tidsmål på en triathlontävling då banorna kan variera så, men oberoende av banprofil (förutom kanske AXTRI) vill jag vara så pass tränad att jag kan ta mig runt under 6 timmar.

Flera mål och flera tävlingar än i år. Dessutom med tidsmål istället för bara genomförandemål. Vi får väl se vad det blir av det och hur nöjd jag är när jag gör bokslut över säsongen 2016. Nu är jag i alla fall taggat till tusen!

Tagged ,

En månad sedan Ironman Kalmar

Nu har det gått (drygt) en månad sedan jag sprang upp för den röda mattan på torget i Kalmar, klappade speakern Paul Kayes hand, sträckte armarna i skyn och gick i mål på mitt första Ironman. Efter 3.8 (+lite omvägar) km simning, 18 mil cykling och 42 km löpning. Efter 13 timmar och 25 minuter. Det är dags för lite reflektioner.

Skärmavbild 2015-09-17 kl. 21.29.51

Väldigt nöjd finisher!

Jag vet inte om jag är överväldigande stolt över själva prestationen. Jag är supernöjd, absolut, men stolt? Såhär i efterhand känns det lite som att det gick för lätt. Det blev liksom aldrig den där misären jag föreställt mig och förberett mig på. Några dagar efter loppet gick jag tillbaka till den intervju som Ida gjorde med mig några veckor tidigare och förundrades över svaret i frågan “Hur ska du ta dig an den mentala biten?“. De där negativa tankarna kom liksom aldrig. Det blev aldrig så tungt som jag hade trott. Jag fick inte galet ont i kroppen. Och jag tappade inte energin.
Nu kan ju någon påstå att jag inte tog i tillräckligt, må så vara. Det var trots allt min första Ironman, det längsta jag någonsin varit ute och igång. Därmed var mitt motto hela dagen, och speciellt på löpningen, “slow but steady”. Just den dagen ville jag gå i mål med en positiv känsla, och det lyckades jag verkligen med! Nästa gång (ja, det kommer bli en nästa gång) kommer jag säkert ha andra tidsmål och jag kommer kanske få känna på den där misären tillslut, vem vet?

Jag är istället grymt stolt över att jag vågade anmäla mig över huvudet taget. Att jag höll i och tränade så pass mycket hela året. i ur och skur, tidiga mornar (vilket jag hatar) och sena kvällar. Att jag gjorde ett träningsupplägg som passade mina förutsättningar och som ändå räckte till. Att jag vågade helt enkelt. För visst har jag tvivlat på att jag skulle klara det och jag har snackat ner mig själv. Vet inte hur många gånger lagt till “visst är det lite galet” i samma mening som jag nämnt att jag anmält mig till en Ironamn, och att jag inte har någon triathlonbakgrund. Jag ska inte göra det mer. Jag ska lita på att jag klarar de utmaningar jag utsätter min kropp och knopp för!

IMG_20150812_224335

Mina mantran före och under loppet!

Och det jag minns nu en månad senare är en guppig och krokig simning, Calle som jag snackade med varje gång vi passerade varande på cyklingen (det blev några gånger). Den fantastiska cyklingen över allvaret med vinden i ryggen. Solen, värmen, vinden. Att komma ut på löpningen, känna att kroppen kan, och vill, springa. Publiken inne i Kalmar som hysteriskt skriker ens namn som om man vore ledaren (i wish!). Min fina familj som åkt till Kalmar bara för att heja på mig. Mina fina vänner och klubbkamrater som gav sådan energi. Vännerna som stod och hejade när jag fick mitt första band (ett varv av tre avklarat) och hur jag längtade efter band nummer två och tre. Mika som höll mig sällskap med sitt prat hela sista varvet på maran. Hur hög jag var på socker, vilket ledde till hysteriskta glädjetjut lite när som. Känslan att orka springa en hel mara och gå i mål innan det var mörkt.

P1000264

Delar av fina supporterskaran (bror och son)!

Och Lotta. Lotta som jag haft som vän, samtalsterapeut och peppcoach när träningen känns tung. Någon att få stöttning från när känslan är att “alla andra” är så starka och snabba. Lotta som jag diskuterat alla möjliga och omöjliga detaljer med (allt från tidsmål och energiintag till hur man skulle hantera en första mensdag just den lördagen). Lotta som jag visste skulle simma snabbt. Som jag skulle jaga på cyklingen. Som jag såg längs en vändsträcka, men som jag kom ifatt först i tältet under T2. Som jag fick springa en liten bit med och som sedan varvade att ligga före med att ligga lite efter mig. Som kom i mål strax efter mig, också hon helt lycklig, och vi fick promenera till Athletes garden tillsammans! Bubblande av alla upplevelser under dagen. Hon har inte skrivit sin race-report än, men jag lovar det är värt att vänta. Jag ser fram emot att både skratta och gråta när jag får läsa! Utan henne hade det inte varit hälften så roligt det hela.

P1000401

Lotta och Lotta, båda lite hysteriska efter målgång!

Att träna för och genomföra en Ironman är en resa. Man lär sig mycket om sig själv, både kroppsligt och mentalt. Men framförallt är det en galen ego-boost som inte liknar någon annan. Och gör man sin Ironman i Kalmar får man även en publik som får en att känna sig som en superhjälte! Alla träningstimmar är helt klart värt det, och jag kommer absolut att göra om det en (vacker) dag!

Tagged , , , ,